FRA i vardagsrummet
Ja, så har vi det nu. Igår drog N fram sin stora låda med sladdar och började mixtra. Efter ett tag sa han till mig att vi skulle föra lite cupcakes till hans mamma och pappa, jag som älskar att ge bort saker så genast okej och trodde att vi faktiskt skulle åka dit för att han så gärna ville ge sina mamma och pappa lite muffins. När vi kommer dit så försvinner han ett tag och kommer upp med något som liknar ett nio fots kastspö utan rulle, men i själva verket är en antenn. Som han förövrigt köpt en gång för att den KAN vara bra att ha...
Efter att han plockat isär varenda strömbärande apparat, dvs lampor, kontakter osv, åker vi hem.(Kan tänka mig att hans föräldrars förråd ser ut som en lamp och sladd-kyrkogård nu) Direkt vi kommer innanför dörren springer han till vardagsrummet , likt en treåring till sandlådan, och börjar bygga något. Jag är lite småless och avtrubbad då hans tekniska ombyggnationer inte är så ovanliga hemma hos oss. Med andra ord så orkade jag inte bry mig vad han pysslade med.
Rätt som det är kommer han skrikandes och säger att jag inte får komma till vardagsrummet. Jag fick snällt stanna på badrummet och hänga tvätten. När jag börjar bli less på badrummet kommer han äntligen, dock med en walkie-talkie och leker soldat i Vietnam(you get the picture). Till min förvåning ekar det han säger i hela vardagsrummet då han har byggt någon slags avlyssningscentral i vardagsrumsfönstret så vi i princip kan avlyssna hela Gällivare. Jag har aldrig sett en stoltare pojke, och tankarna far snabbt tillbaka till treåringen i sandlådan när han utbrister "Vi har FRA i vardagsrummet!" med ett leende upp till öronen.
Och nej, det är inte en son, lillebror, eller lillkusin jag skriver om, utan min 20-åriga sambo.
Avlyssningscentral i vardagsrummet är väl inte så farligt, tänker jag, ingen vet ju om det. Vi berättar inte åt någon, ingen behöver veta vad min sambo har för sjuka sysslor om kvällarna.
Den teroin höll till imorse när jag går ut ur lägenheten och slänger ett snabbt öga upp på våra fönster och möts av ett nio fots kastspö utanför vardagsrumsfönstret, eller antenn om ni så vill. Som han dessutom fäst genom att klippa av en tråd i mina fransgardiner!
Nu är våran avlyssningcentral inte hemlig längre, för antennen utanför vårat vardagsrum syns till månen.
Efter att han plockat isär varenda strömbärande apparat, dvs lampor, kontakter osv, åker vi hem.(Kan tänka mig att hans föräldrars förråd ser ut som en lamp och sladd-kyrkogård nu) Direkt vi kommer innanför dörren springer han till vardagsrummet , likt en treåring till sandlådan, och börjar bygga något. Jag är lite småless och avtrubbad då hans tekniska ombyggnationer inte är så ovanliga hemma hos oss. Med andra ord så orkade jag inte bry mig vad han pysslade med.
Rätt som det är kommer han skrikandes och säger att jag inte får komma till vardagsrummet. Jag fick snällt stanna på badrummet och hänga tvätten. När jag börjar bli less på badrummet kommer han äntligen, dock med en walkie-talkie och leker soldat i Vietnam(you get the picture). Till min förvåning ekar det han säger i hela vardagsrummet då han har byggt någon slags avlyssningscentral i vardagsrumsfönstret så vi i princip kan avlyssna hela Gällivare. Jag har aldrig sett en stoltare pojke, och tankarna far snabbt tillbaka till treåringen i sandlådan när han utbrister "Vi har FRA i vardagsrummet!" med ett leende upp till öronen.
Och nej, det är inte en son, lillebror, eller lillkusin jag skriver om, utan min 20-åriga sambo.
Avlyssningscentral i vardagsrummet är väl inte så farligt, tänker jag, ingen vet ju om det. Vi berättar inte åt någon, ingen behöver veta vad min sambo har för sjuka sysslor om kvällarna.
Den teroin höll till imorse när jag går ut ur lägenheten och slänger ett snabbt öga upp på våra fönster och möts av ett nio fots kastspö utanför vardagsrumsfönstret, eller antenn om ni så vill. Som han dessutom fäst genom att klippa av en tråd i mina fransgardiner!
Nu är våran avlyssningcentral inte hemlig längre, för antennen utanför vårat vardagsrum syns till månen.
Kommentarer
Postat av: Sara
hahaha!!! Ja måste bara säga att ni är för grymt roliga ni :-)
Trackback
